–– Terapin hjälpte mig att våga

Jobbet som textilintendent på ett museum i Stockholm innebar att Irma Wallenborg ständigt kom i kontakt med olika typer av kemikalier. Under hela sin 34-åriga anställning vid museet har hon haft hand om skadedjurskontroll, textilierna har behandlats för att inte angripas av olika insekter. I slutet av 2004 inträffade ett malangrepp och några månader senare kom Anticimex och besprutade magasinets dräkter, tält och andra föremål med ett medel som innehåller klorpyrifos.
–– Under hela 2005 var jag mer eller mindre förkyld och var sjukskriven till och från, berättar Irma Wallenborg när Allergia besöker henne hemma i villan i Täby.

Jag började söka efter alternativa förhållningssätt

Hon var hes, torr i svalget och framför allt hade hon ont i höger kind, bihålor och öra. Samtidigt pågick en utredning hos arbets- och miljömedicin på Karolinska Institutet. De kom fram till att exponeringen av klorpyrifos varit låg, men att den ändå hade orsakat besvären eftersom Irma hade en ökad känslighet. Under åren har även DDT, Malation och Lindan, andra kraftiga bekämpningsmedel, använts på arbetsplatsen och som Irma kommit i kontakt med.

Terapi för att våga

Någon direkt diagnos har inte Irma fått, annat än rinit. Hon är glutenintolerant sedan 70-talet och pricktest har visat att hon är pollenallergisk, men detta har hon aldrig haft något besvär av. Hon reagerar på insektsbett som mygg och getingstick. I övrigt inga allergier, ingen astma. Den hjälp som erbjöds, förutom sjukskrivningar, var besök hos en talpedagog. Men Irma mådde fortfarande dåligt, stora delar av 2006 var hon sjukskriven och det blev allt jobbigare att vistas ute bland folk. Parfym, avgaser, trycksvärta, lösningsmedel och vissa parfymerade hudkrämer kunde – och kan – orsaka att symtomen kommer smygande.
–– Jag blev rädd för att gå tillbaka till arbetet, hur skulle jag våga gå in i huset där jag blivit så dålig? Så jag bad om att få psykologhjälp. Och då fick jag börja i terapi på Karolinska sjukhuset.

Under fyra fem gånger träffade Irma Wallenborg en terapeut som gav henne verktyg att våga utsätta sig för olika situationer. Hon fick fylla i listor och beskriva vilka känslor, tankar och beteenden som uppstod i dessa situationer. Som till exempel att gå på teater eller konsert.
–– Hon kunde fråga mig: Hur ska du göra för att gå på konsert igen? Jag vet inte, svarade jag. Men tänk ut något då! sa hon till mig. Så då ringde jag till konserthuset och tillsammans kom vi fram till att det förmodligen skulle gå bra för mig att sitta på balkong. Och det gör det!
Irma säger att hon såg fram emot sessionerna med terapeuten och att det var mycket stimulerande att prata med henne.
–– Hon hjälpte mig att komma tillbaka till min arbetsplats, även om dofterna finns kvar. Terapin hjälpte mig att våga.

Skolmedicin inte tillräckligt

Dofterna över allt i samhället finns kvar, och Irmas reaktioner på dessa är inte borta. Men hon har lärt sig att parera dem. Det kan betyda att cykla genom skogen till bussen, istället för på den avgastyngda större vägen. Och att åka till jobbet tidigt, innan bussar och tunnelbana är fyllda med parfymerade medtrafikanter. Men hon har även hittat andra, alternativa, metoder som hjälper henne att hantera sin doftöverkänslighet.
–– Jag kände att skolmedicinen lämnade mig ett vakuum, så jag började söka efter alternativa förhållningssätt. Nu har jag hittat det som passar mig. Terapin är bara en av flera metoder som har hjälpt mig.

I sitt sökande kom Irma i kontakt med IFM-kliniken i Falun. Där rekommenderades bastu, kosttillskott och mjölkfri kost. Så numera är mathållningen både protein- och glutenfri. En gång i veckan blir det bastu på låg värme under lång tid, samt simning i saltvattenbassäng. Vid behov tar hon även till så kallad saltbehandling som går ut på att andas in natriumklorid för att vidga luftvägarna. Genom en artikel i Allergia fick hon höra talas om lotorpsmassage och bestämde sig för att pröva även det.
–– Massagen är koncentrerad till lungorna och hjälper mig att andas på rätt sätt. Alla de här metoderna hjälper mig att fungera i vardagen. Jag har börjat arbeta igen, om än med andra arbetsuppgifter. Jag vistas inte bland textilierna i magasinet längre, utan har börjat skrivit en hel del istället.

Irma Wallenborg avslutar med att säga att dessa metoder är livslånga och måste upprepas hela tiden. Den viktigaste metoden är dock att undvika de kemikalier hon inte tål.
–– Jag tror att det är så att vi doft- och kemikalieöverkänsliga är så fulla av toxiner i olika former att våra kroppar inte längre kan bryta ner en doft. Det är ett allvarligt problem som vi måste börja diskutera i samhället. Många är betydligt mer drabbade och det gäller för alla att finna sina egna metoder och att på bästa möjliga sätt göra små, små framsteg som blir bestående.